Jag skulle kunna kalla det ett jullov från bloggskrivandet men det har egentligen inte varit något lov alls, det har varit så mycket hela tiden att jag inte riktigt hunnit med skrivandet. Roliga saker också, naturligtvis, bara mycket. Jag hoppas idag få med en liten review på vad som hänt sedan sist.
För det första så har det ju varit jul. Hann jag få julsagan klar i tid? Nix. Men jag har en enkel lösning på problemet; Jag döper helt enkelt om den till vintersaga istället för att köpa mig lite tid. Jag lovar att publicera några kapitel lite längre ned på sidan. Jul var… annorlunda. Vi hade airconditionen på 17 grader Celsius hela dagen och fördragna persienner för att inte solskenet och de närmare 30 graderna skulle sippra in, trots detta inföll sig inte julkänslan riktigt. Vi hade våra svenska vänner Linda & Nathalie över och vi lagade julbord, lyssnade på julmusik och bytte julklappar som man skulle, och ändå kändes det inte som riktig jul. Nåja, det kommer ju fler jular, och nästa kommer ingen att kunna hindra mig från att fira i kyla med familjen. I julklapp fick jag en resedagbok, ett presentkort på massage, många härliga brev och vykort, en hel korg med bad- och kroppslyx, en bok, nagellack i regnbågens alla färger (en väldigt sober och neutral regnbåge, that is), en berlock från mina systrar och en massa annat smått och gott. Jag, och Micael naturligtvis, vill tacka alla som på något sätt hörde av sig trots avståndet och önskade oss en god jul, det var ovärderligt när man är så långt borta! En massa kramar till er alla!
Sedan blev det nyår. Jag passade på att shoppa en nyårsklänning på mellandagsrean som jag väl egentligen velat ha på jul också men var för snål/pank för att köpa. Nu hade den gått ner mer än halva priset så då slog jag till. Det är en fantastisk skapelse i guld- och bronsfärgade paljetter och jag känner mig faktiskt som ett litet fyrverkeri själv när jag har på mig den. Nathalie och Linda hade dumpat oss och dragit till Surfers Paradise över nyår (okej okej, de jobbade där men vi kände oss ändå lite bedragna) så Micael och jag bokade ett bord för två på en snofsig restaurang precis vid vattnet där vi tänkte att vi kunde sitta och sippa champagne till tolvslaget. Men som vi kanske borde ha lärt oss vid det här laget så blir det ju aldrig riktigt som man tänkt sig. När vi kommit dit, lite för sent, och satt oss började vi nyfiket titta igenom menyn, och insåg att det inte var en enda rätt som vi faktiskt helt förstod oss på. Medan vi satt där och gissade landade två tallrikar, en med vardera förrätt på, och blev sagda att ”Det är drop-off som gäller ikväll” av en glatt leende servitör. När varmrätten kom indunsades på samma sätt insåg vi vad ”drop-off” betydde: Man fick inte välja från menyn utan fick ett av alternativen, vi som var två fick då ett av varje. Smidigt för dem! Tack och lov kunde vi samsas om vem som skulle få vad, och svamp-mille-de-feuille som serverades var bland det godaste jag ätit. Samma måste sägas om den rostade pekannötpajen som utgjorde desert. MUMS. Överraskning nummer två och tre serverades av vår indiske servitör när vi frågade om vi kunde sitta kvar för att se fyrverkerierna på bron. För det första så kunde vi inte sitta kvar eftersom det skulle komma ytterligare en omgång människor vid halv tio och äta, och för det andra så smällde det inte alls vid bron utan vid Southbank. Så vi drog hem ett par timmar, drack champagne och åt chokladpraliner och skrev nyårslöften. Sedan tog vi båten till Southbank, ställde oss på en liten gångbro och såg fyrverkerishowen från första parkett. Showen var 10 minuter av explosivt fyrverkeri i färgerna blått, grönt och rött efter översvämningskatastrofen i början på år 2011. För att alla skulle vara säkra på precis när klockan slog tolv hade kommunen projekterat stora siffror på skyskraporna vid vattnet som räknade ner åt oss. Det blev ju ganska bra ändå!
Sedan fyllde jag 19 år för ett par dagar sedan. Det kan inte komma som en överraskning för i princip någon om man ska se till det enorma antalet grattishälsningar jag fick. Tack igen, allihop, det gjorde min födelsedag ännu mer perfekt! Jag fick en film, mer champagne, snacks till filmen och ett presentkort på bergsklättring vid vattnet här i Brisbane. Jag funderar på om det är bra att vänta med massagen till efter bergsklättringen… Kanske behövs. Kanske ska boka in ett läkarbesök också. Vi såg Happy Feet 2 (man får ta vad man får om man ska se eftermiddagsmatiné!) och fikade på Starbucks. Micael lagade en fantastisk middag framåt kvällskvisten medan jag, Nathalie och Linda hade tennisturnering på banan. Kort sagt, en mycket bra dag.
Jag jobbar nu regelbundet på Red Rooster, en snabbmatskedja som serverar kyckling och fisk i alla dess former. Micael har lite ströjobb för tillfället som målare och trädgårdsarbetare. Och jag vet inte om det är all tid jag har över när jag står och glor på TV:n när det är lugnt på jobbet, eller om jag bara håller på att bli vuxen på insidan också, men jag har haft så många visa tankar på sistone. Sådant som man kanske alltid vetat men inte insett. Till exempel att man inte ska döma folk för saker de gör om man inte känner till hela sanningen. Det är väldigt lätt att göra det annars; Folk gör ju dagligen saker som man tycker är fel. Men man kan aldrig riktigt veta allt som ligger bakom beslut. Vist talat. Något annat jag insett är att man alltid måste följa sitt hjärta. Inte bara som i ”jag ska bestämma själv vad jag ska plugga till nästa år” utan ALLTID. I vartenda beslut. Jag känner att jag följt lite för ofta med strömmen det här året som varit, vi har sett vad alla sagt man skulle se, rest som alla andra gjorde… Vi har haft det fantastiskt hittills men om vi gjort vad vi egentligen kände var rätt kanske vi hade haft det ännu bättre!
Så tag nu mina visdomsord till era hjärtan och begrunda. Herren vare med er.
Kapitel 5.
”Leah! Herregud, är det verkligen du?! Men, vad… Äh, kom in så får vi prata! Gud vad kul att du är här, när kom du hem?” Amanda verkade vara eld och lågor över att Leah kommit på besök. Hon pratade och skrattade, ställde frågor och stökade runt i köket efter te och pepparkakor medans Leah satt vid köksbordet och njöt i fulla drag. Folk sa ofta till Leah att hon såg svensk ut, med sitt blonda hår och sin längd, men då hade de inte sett Amanda. Amanda hade kort, blont hår och lysande blåa ögon, hon hade runda former utan att vara tjock och såg ut som den perfekte svenskan personifierad. Hon klädde sig helst i 50talsklänningar, stod med båda fötterna på jorden och Leah hade saknat henne så det gjort ont. De hade träffats när de båda gick på det lokala gymnasiet och tyckt om varandra från början. De var kanske inte som ler och långhalm men de var definitivt nära vänner, de brukade försöka skicka email till varandra minst några gånger i månaden men det var ju inte som att ses på riktigt. Amanda jobbade som förskolelärare och var nygift, och mycket av samtalsämnena kretsade kring bröllop och ringar. Leah, som aldrig ens varit i närheten av ett så seriöst förhållande, kunde inte låta bli att känna sig lite avundsjuk. Varför träffar vissa människor sina själsfränder direkt medans andra letar ett helt liv? När tekopparna var urdruckna och pepparkakorna slut fattade Amanda Leahs händer över bordet.
”Leah, jag har något att berätta för dig”. Hennes blå ögon lyste.
”Jag är gravid!” Leah gav till ett litet tjut och hoppade upp för att krama om sin vän. Amanda hade tårar i ögonen och fnittrade som en liten flicka.
”Nej, är det sant? Gud vad roligt! När är det planerat? Vad sa Alex? Jag kan inte tro det!”
”Haha, jag vet, det känns så overkligt. Den lille är planerad till juli nästa år. Vi har försökt i några månader nu så han blev lika glad som jag, nästan gladare tror jag” skrattade Amanda och skakade på huvudet. Leah kände sig helt rusig i huvudet! En bebis! Amanda satte på mer te och så pratade de barnnamn i någon timme till, innan Leah tittade på klockan och spärrade upp ögonen.
”Oj är klockan redan tio i sex? Jag ska ju vara på teatern om tio minuter!” Så de sa hejdå och att de skulle ses snart igen och så rusade Leah ut i vintermörkret. Tack och lov att det inte är så långt dit, tänkte hon när hon småsprang i blåsten mot teatern, som var stadens lokala scen, mer som en upphöjning i en liten sal snarare än en teater. Hon passerade bostadsområden med adventsljusstakar i fönstren och vidare igenom parken med lekplatsen. Hon skulle just korsa den sista gatan innan teatern då den mörka gatan plötsligt badade i ljus från strålkastarna på en bil som dök upp bakom ett skarpt hörn och tvingades tvärbromsa medan Leah kastade sig åt sidan för att inte bli överkörd. Billyktorna svängde runt när bilen sladdade på den hala gatan och Leah kröp ihop av smärta i höften med hjärtat bultande i bröstkorgen. Adrenalinet pumpade och även om det hela var över på några sekunder kändes det som en evighet innan det blev tyst och hon hörde förardörren öppnas. Någon sprang fram till henne och vände hennes ansikte upp mot himlen.
”Är du okej?! Shit, jag såg dig verkligen inte, jag… Åh jag är så himla ledsen, jag var sen till teatern… Är du skadad?” Leah tittade upp och såg en ung man, kanske något äldre än henne själv, med ögon fulla av oro och panik. Hon försökte sätta sig upp men hans lovikaklädda händer höll henne nere.
”Du borde inte röra dig om du har slagit i huvudet, ska jag ringa en ambulans?”
”Det är lugnt, jag drog inte i huvudet, men jag tror jag slog i höften i asfalten” svarade Leah och kved till lite när hon försökte resa sig upp. Mannen fumlade med händerna över hennes jacka, som om han ville hjälpa henne men inte visste hur. Tillslut lyckades han dra upp henne stående och hon drog ihop ansiktet till en grimas när hon försökte stödja på vänsterbenet.
”Gud, jag är verkligen så himla ledsen, behöver du åka till sjukhus? Eller vill du åka hem? Var bor du?” Leah tittade på honom och försökte le.
”Jag tror inte sjukhuset behövs. Jag skulle nog bara vilja sitta ned lite. Gud, mina föräldrar kommer bli helt galna. Du vet hur föräldrar kan vara…”. Han drog på munnen.
”Jo, jag vet. Så du bor hemma fortfarande?” Hon hörde tonen i hans röst och sa snabbt:
”Bara över jul. Jag bor vanligtvis i LA. Los Angeles”. Hon tittade på honom men han stod med ryggen mot strålkastarna på sin bil så hon hade svårt att urskilja hans ansiktsdrag över huvud taget.
”Vi kanske borde flytta på oss, och på bilen, innan det kommer någon mer” sa hon då han inte svarade. Han ledde henne till passagerardörren på bilen och hjälpte henne att försiktigt sätta sig ned, innan han stängde om henne och småsprang över till förarsätet. Bilen hade snurrat nästan 90 grader men verkade inte ha stött i någonting, den hade missat både en betonggris och en lyktstolpe precis. Han slängde en blick bakåt och började backa för att få bilen på rätt köl. Sedan körde han runt och in på en bussficka några meter ner längs gatan. Leah betraktade honom tyst. Han kunde inte vara så mycket äldre än henne och hon måste erkänna att han såg mycket bra ut. Han hade ljusbrunt, rakt hår och mandelformade ögon.
”Jag skulle kunna köra oss hem till mig” sa han plötsligt.
”Så kan vi plåstra om dig lite innan jag kör hem dig, så kanske dina föräldrar inte anmäler mig till polisen” fortsatte han och log ett snett leende. Leah hade inte ens tänkt tanken att han skulle kunna råka illa ut. Fast han hade ju kört för fort för det isiga underlaget, helt klart.
”Men du var väl på väg till teatern?”
”Jag kan ta igen det hemma. Vad heter du förresten?”
”Leah. Och du?” Han såg ut lite som en Erik. Eller kanske en Tor.
”Lars. Trevligt att träffas”.
Kapitel 6.
Leah vaknade av att någon knackade på dörren.
”Leah? Kan jag komma in?” Hennes pappa stod i dörren med något som såg ut som en ispåse. Hon mumlade något jakande till svar och hasade sig upp i sittande ställning.
”Hur är höften idag?” Hon pressade fingertopparna mot det ömmande stället.
”Det är bättre idag. Jag kommer nog få ett rejält blåmärke och kanske en svullnad, men det är inte värre än så”. Patrik satte sig på sängkanten och räckte henne ispåsen.
”Jag har läst på internet att det är bra att kyla skadan, så läker det fortare”. Leah log och tog emot isen men tänkte i stilla sinne att det nog är bra precis när skadan skett, inte tio timmar senare. Sedan satt de tysta en stund innan hennes pappa sa att han hade dukat fram lite frukost om hon ville ha. Leah masade sig upp till frukostbordet och tänkte på gårdagen. Vilken konstig kväll det varit. Från att nästan ha blivit överkörd till att spendera många timmar med en främmande man, drickandes te i hans lägenhet. Och ingen teater hade det blivit heller, fast han hade tyckt att hon definitivt skulle komma dit nästa repetition, som var om tre dagar. Vilket innebar att hon hade hela dagen för sig själv. Eftersom det var helg var hennes föräldrar hemma, de kanske kunde hitta på något tillsammans? Hon tittade till på kalendern som satt upphängd i köket och noterade datumet, 10 december. Två veckor kvar till julafton. Tre dagar till lucia. Hon avbröts i sina funderingar av att telefonen ringde. Hon hörde sin mamma resa sig inne i vardagsrummet
”Hemma hos Johnson. Nej men hej, hur är det med dig? Jo, jag tror att det är bra. Okej, vänta ett ögonblick bara”. Hennes mamma höll för micen med handen och ropade ”Leah, du har telefon”, precis som i gamla dagar. Leah reste sig.
”Jag tar det i hallen” ropade hon. Hon hörde hur hennes mamma la på och hon småsprang de sista tre stegen till hallen och tog upp telefonen. Hon hoppades halvt om halvt att det skulle vara Lars som undrade hur det var med henne och blev därför lite besviken när det var Amandas röst i andra sidan ledningen. Hon hade hört från Alex som hade hört på jobbet att Leah nästan hade blivit påkörd i gårkväll. Leah försäkrade henne om att allt var okej, nej, hon hade inte brutit höften, vem hade sagt det? Hon hade glömt hur fort skvaller färdades i så här små städer. När de pratat ett tag sa Amanda:
”Så… vad tyckte du om Lars då?” Vilken konstig fråga, tänkte Leah.
”Han verkade väl vara en bra kille. Han ser ju väldigt bra ut och verkar trevlig… Jag skulle gärna träffa honom igen”. När Amanda inte svarade sa Leah:
”Vadå? Varför undrar du?” Amanda tvekade i linjen.
”Nej, jag har bara hört att han är lite av en Casanova bland tjejerna här i stan. Det är många som säger att han tycker om kvinnor, som i plural, ja… Äsch, jag vet inte. Jag känner honom inte så jag ska inte säga något. Du får väl vara på din vakt bara, så att han inte krossar ditt älskvärda lilla hjärta!” fnissade hon, och Leah skrattade tillbaka men valde att inte berätta hur de pratat som gamla vänner i hans lägenhet igår och hur han hade kört hem henne och sagt ”Vi ses snart igen”. Leah hade trott att han menat som vänner, men han kunde ju förstås lika gärna ha menat på teatern. Hon kände sig lite irriterad på sig själv så hon sa hejdå till Amanda, la på luren och hann ta två steg innan telefonen ringde igen. Hon vände sig om, svarade ”Glömde du något?”, säker på att det vara Amanda som ringde igen.
”Öh hej, det är Lars här, är det Leah jag pratar med?” Hoppsan.
”Åh hej, förlåt, jag trodde att det var Amanda, vi pratade precis och… äh, förlåt.”
”Det är lugnt. Jag undrade bara hur det var med din höft”. Leah smålog. Casanova, minsann?
”Det är bättre idag tack. Inga panikreaktioner för dig än?” Han skrattade.
”Nej, inte än. De kommer säkert senare”. Det blev tyst några sekunder.
”Så… vi ses väl på teatern imorgon” sa Leah.
”Ja… Alltså, jag tänkte att vi kanske kunde ses igen, typ idag eller så om du vill?” hasplade han plötsligt ur sig. Leah tvekade.
”Det vore jättetrevligt, men jag har precis kommit hem och borde nog spendera lite tid med mina föräldrar”. Hon hade inte tänkt komma hem för att få sitt hjärta krossat ännu en gång och sedan åka tillbaka till LA för att slicka sina sår. Det var tillräckligt med känslor inblandade i alla återföreningar utan att hon skulle behöva falla för någon dragspels-Lars med mandelformade ögon.
”Åh…” han lät uppriktigt besviken. Och lite förvånad.
”Det förstår jag såklart. Jag kanske bara kunde komma förbi med halsduken du glömde om en stund?”
”Ja det är klart, tack så mycket”. De la på men Leah blev stående med telefonen i handen och rynkad panna. Hon hade ju ingen halsduk.
