Uppdatering

För en gångs skull har jag faktiskt en bra ursäkt för att inte ha skrivit! Den heter ’arbete’. Jobbar som en galning för tillfället – mellan 40 och 50 timmar i veckan. Men det verkar som att jag ser ljuset i tunnelns slut snart, och det heter ’uppsägning’. Det visade sig att min arbetsledare på ena stället hade sagt fel lön till mig, närmare 30 kr/tim för mycket. Kul. Så jag vet inte om jag kommer stanna kvar där så jättelänge till, vi har börjat bli lite sugna på att dra vidare till Melbourne. Men men, vi får väl se vart vindarna för oss, vi är kvar i Brisbane i alla fall i två veckor till, antagligen längre.

Jag ber också om ursäkt för att ha varit otroligt inaktiv med min vintersaga, här kommer några kapitel till, och förhoppningsvis kommer även snart ett slut, otroligt va? Men även de konstigaste tankar och idéer blir faktiskt verklighet ibland.

Kapitel 7.

 Klockan halv fem knackade det på dörren hemma hos familjen Johnson. Leah sprang för att öppna dörren. Besvikelsen måste ha lyst i ögonen på henne. Det var brevbäraren.
”Hej, jag har ett paket till Miss Leah Johnson”. Leah blev förvånad. Hon hade ju precis kommit hem!
”Det är jag” sa hon, tackade och gick in med paketet i famnen. Hon såg på poststämpeln att det var postat i LA. Nyfiken slet hon upp paketet och fann ett litet brev och en inslagen present. Medan hon läste brevet spred sig ett brett leende över hennes ansikte. Richard måste ha postat det här innan hon åkte för att få hit det i tid. Vilken kille alltså!

”Dear Leah,
Jag hoppas att allt är allright där hemma, och att dina föräldrar är schyssta. Jag saknar dig förstås här i the states, allt är sig likt hemma. Här är min lilla julklapp till dig. Merry Christmas! X”

Leah motstod frestelsen att öppna paketet nu utan la det på en hylla i sitt rum och tänkte att så fort de fått en gran… För visst skulle de ha en gran? Leah var inte säker på hur de hade firat jul när hon varit borta. Då knackade det på dörren igen, och den här gången var det faktiskt Lars.
”Hej” sa han och log stort. Ovilligt kände Leah en liten tvist i hjärtat när han såg på henne sådär.
”Hej” svarade hon och steg åt sidan så att han kunde komma in. Lars tog av sig sin parkas och snörade upp kängorna. Han hade en robust stil som kändes äkta; Riktigt skin i skorna, hans parkas var av ull. Hans hår var lite rufsigt och hans ögon… Ja, suckade Leah inombords, han var faktiskt riktigt snygg.
”Du ser förtjusande ut” sa han och hon skrattade.
”Som en riktig gentleman! Vill du ha ett glas glögg?” Glögg var något hon verkligen hade saknat i USA och hon hade redan druckit upp en hel flaska själv sedan hon kommit hem.
”Ja tack”. Några minuter senare satt de vid köksbordet med varsitt glas varm glögg och några pepparkakor. Köpta, funderade Leah. Hennes mamma hade alltid gjort egna förr i tiden. Kanske orkade hon inte lägga ner den energin när det bara bodde två människor i huset.
”Vad tänker du på?” Lars avbröt henne i hennes funderingar och såg nyfiket på henne. Hon ruskade på huvudet lite.
”Bara på hur julen var när man var liten, du vet. Tomte och allt…” Han måste ha sett sorgen i hennes ögon för han log inte. De var tysta en liten stund, sedan fattade han hennes händer över bordet och såg henne i ögonen. Hans händer var varma och starka.
”Jag vet varför du flyttade. Jag är väldigt ledsen. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara om min syster dog”. Tårar välde upp i Leahs ögon.
”Kan vi prata om något annat?” Han log lite men släppte varken hennes blick eller hennes händer.
”Det kan vi. Men jag tror att någon gång är det bra att inte bara bära det inom sig”. Leah drog till sig händerna. Hon visste redan allt det där. Hon hade gått till en psykolog precis när Lillian gått bort och försökt att prata, men det var som att hon hade någon mental spärr för hon fick inte fram en enda vettig tanke. Det var som att sorgen hade fördunklat hennes hjärna och gjort det svårt att tänka. De drack sin glögg under tystnad ett tag men sakta kom samtalet igång igen och efter ett tag var alla tankar på sorg och död som bortblåsta.
”Var är dina föräldrar förresten? Skulle inte ni hittat på något idag?” sa han retsamt, som om hon hade hittat på det. Det hade hon inte, hon hade faktiskt tänkt göra något med dem men de hade åkt och julshoppat och Leah kände inte för att följa med.
”De är och handlar. De borde vara hemma snart”.
”Jag tycker verkligen om din mamma. Hon är en smart kvinna. Stark”. Han sa det med en sådan beundran i rösten att hon förstod att han inte bara försökte fjäska för henne. Hon log.
”Ja, det är hon. Men hon har åldrats mycket på sistone”.
”Gråa hårstrån gör inget om man är ung i hjärtat” flinade Lars och lät som att han citerade någon ’Hantera din 40års kris’-handbok. Just då hördes steg på trappen utanför och Anita och Patrik kom in i hallen.
”Hallå” ropade Leah och gick ut i hallen för att möta dem. Hon hajade till när hon såg dem i dörröppningen. De hade rosor på kinderna och det lyste i ögonen på dem.
”Vi har handlat julklappar!” utropade hennes mamma och log med hela ansiktet. Med ens insåg Leah att Lars verkligen hade rätt i vad han sa, hur kunde hennes föräldrar se ut så här och ändå vara gamla? Det gick inte ihop.
”Vad roligt! Vi borde skaffa en gran snart så att vi kan lägga klapparna under den” svarade hon och log tillbaka.
”En gran… Ja det måste vi förstås ha! Eller vad tycker du Patrik?”
”Ja en gran vore kul!” Leah tittade från den ena till den andra. Det är klart att de skulle ha en gran, fanns det några alternativ?
”Eh… Jag har en gäst på besök” sa Leah när hennes mamma började röra sig mot köket med fulla matpåsar.
”Nämen Lars, vad roligt att se dig! Hur är det med dig? Hur går spelandet?”
”Jo tack, allt är bra, och det går framåt. Jag behöver öva lite mer på White Christmas, men de andra sitter tror jag!” Anita log.
”Du kanske vill öva lite på flygeln vi har?” Leah stönade.
”Det är klart att han inte vill mamma…” sa hon samtidigt som Lars sa:
”Det vore jättekul!” Så några minuter senare satt Lars och Leah uppflugna på pallen och Lars kämpade med sina melodier medan Leah lyssnade. När han var klar vände han sig mot henne och han satt så nära att hon kunde känna hans doft.
”Nå? Vad tyckte du?”
”Du är jätteduktig för att ha spelat en så kort tid. När jag hade spelat i ett halvår var jag fortfarande fast i Björnen sover” svarade hon och skrattade åt minnet.
”Spelar du också?” sa Lars och såg förvånad ut.
”Upp till bevis!” Leah puffade av honom av pallen och började spela. Musiken fångade henne som alltid och snart hade hon glömt hela världen, fingrarna flög över tangenterna… När hon sedan väcktes av att sången tog slut satt hon helt stilla en stund innan hon vände sig mot Lars som nu stod lutad mot väggen.
”Nå? Vad tyckte du?” log hon och upprepade hans ord. Lars var stum. Ögonen lyste av beundran. Han gick och satte sig bredvid henne på pallen igen. Hon kunde känna hans värme där deras ben snuddade och hon fick plötsligt svårt att andas. Nej nej… tänkte Leah. Jag skulle inte bli kär, det lovade jag ju mig själv. Men hon gjorde inget motstånd då han böjde sig fram för att kyssa henne. Hans läppar var sträva mot hennes och när han sedan drog sig tillbaka saknade hon dem.
”Jag borde nog gå hem nu” log han. Hon log tillbaka.
”Vi syns på teatern imorgon” sa han när han snörat på sig skorna. Plötsligt mindes Leah anledningen till hans visit.
”Du förresten… Jag har ingen halsduk” log hon åt hans påhittade anledning att få se henne. Lars såg förvånad ut och drog upp en randig, stickad halsduk ur en innerficka.
”Den där är inte min” sa Leah och nu log hon inte längre. Lars såg förvirrad ut och sa sedan:
”Nehej… då är den väl någon annans då”. Han såg henne inte ögonen längre och mumlade sedan hejdå, öppnade dörren och så var han borta. Leah såg förtvivlat efter honom då han gick ut i mörkret. Någon annans. Någon annan flickas, det kunde hon sätta den där flygeln på.

Kapitel 8.

När Leah sa till sin mamma efter att de tittat på lucian på morgonen den 13 december att hon tänkt om och inte var så sugen på att spela piano i årets julspel egentligen såg Anita förvånat på sin dotter. Hon hade trott att mötet med Lars skulle få henne att vilja gå dit dubbelt så mycket, inte vilja hoppa av.
”Vad säger du? Jag berättade för Per som håller i teatern att du skulle komma och han kommer bli så besviken om du inte kommer”. Många argument senare gick Leah motvilligt med på att gå, men hon väntade in i sista sekund med att gå och småsprang sedan ut i blåsten. Anita skakade på huvudet. Det verkade ju som att de haft så trevligt ihop. Men så hade hon aldrig riktigt förstått sin dotter heller. Leah kämpade sig framåt i vinterrusket och hade tusen elaka tankar i huvudet om att konfrontera Lars. Hon såg sig noga om innan hon korsade den sista vägen innan teatern den här gången, en nära döden upplevelse var mer än tillräckligt i månaden, och joggade upp för den lilla trappan till huset. Osäker på om hon skulle knacka eller inte tryckte hon sakta ner handtaget till de två stora portarna och kikade in. Hon möttes av en stor, upplyst hall, och när hon fortsatte in kunde hon höra sorlet från ganska många röster till höger. Dörren till en större musiksal var öppen och där satt det som hon förmodade var deltagarna i årets julspel. Hon tog ett andetag, satte på sig ett leende och steg in samtidigt som hon drog mössan av huvudet. Dirigenten som stod framme vid en liten kateder tittade upp och log ett strålande leende mot henne.
”Nämen hej, du måste vara Leah! Vad trevligt att du kunde tänka dig att vara med i vår lilla uppsättning i år. Vi har pianot ståendes där borta. Om du kan tänka dig att komma över till mig här så ska du få lite noter”. Leah var måttligt road över hans glättighet men tog noterna, satte sig vid pianot och skummade igenom dem. Inget verkade för svårt. Hon lyfte blicken för att ställa upp dem i ordning på notstället och hajade till när någon stod precis framför henne.
”Hej” sa han, och Leah kände irritationen inom sig över hans sneda leende, som om han fortfarande hade alla chanser i världen.
”Hej Lars” sa hon neutralt och återgick till sina noter. Lars lade huvudet på sned.
”Är allt som det ska?” Leah log sött.
”Hittat halsdukens ägare än?”.  Lars hade i alla fall skam nog att rodna lätt, även om han inte såg särskilt berörd ut. De avbröts i sitt tysta lilla krig av att dirigenten och ledaren Per bad dem att börja. Leah suckade lätt när hon såg att Lars satt precis till höger om henne. Fan också. Spelet började. Kören sjöng, oftast på rätt ställe och musikerna spelade, oftast korrekt, och efter kanske 15 omtagningar började det faktiskt låta ganska bra. Leah njöt av att spela med andra, det hade hon alltid gjort, och det hade varit så länge sedan sist. Julspelet var en modern tappning på evangeliet om ett ungt par som skulle föda någonstans i västvärlden, kontra ett som skulle föda i fattigdomens Afrika. Hur mirakel inte har något att göra med pengar och makt, men också att vi i juletid ska tänka på andra och inte ta vad vi har för givet. Leah undrade om pjäsen var köpt eller skriven av någon i rummet. Mitt i övningarna tog de en kort paus och Lars pratade inte med henne igen utan stod, nonchalant lutad mot en vägg, och pratade med två flickor som spelade fiol. Leah skakade på huvudet med ett litet leende. Vilken tur att den romansen tog slut innan den börjat, för han var ju verkligen mer än hon orkade med. Trummisen på hennes vänstra sida kom över och småpratade lite, de hade varit klasskompisar i mellanstadiet och det var kul att se honom igen. Så småningom tog övningarna slut och Leah drog sig mot utgången. Ute var nu ännu trevligare än innan, mer blåst, några grader kallare och totalt becksvart. Leah suckade, drog mössan djupare ner över huvudet och beredde sig för att traska hemåt när någon tog henne om armbågen. Hon snurrade runt och himlade med ögonen. Lars. Igen.
”Hej Lars” sa hon som innan men brydde sig inte ens om att försöka låta intresserad den här gången. Han log inte.
”Halsduken… Spelar det någon roll vem den tillhörde?” Leah såg på honom och visste inte riktigt vad hon skulle säga.
”Jag antar det” sa hon tillslut och han släppte henne.
”Varför?” sa han och slog ut med armarna. Precis som i en film, vad lustigt.
”För att… För att jag vet hur du är. För att jag vet att du dragit över varenda tjej i stan och för att jag inte vill bli en av dem. Var det tillräckligt med svar för dig?” Lars stod blickstilla och gapade och Leah tog tillfället och sprang iväg mot hemmet.

Nu måste jag börja göra mig i ordning för att gå till jobbet, idag jobbar jag 11.00 till 22.30 men har någon timmes rast i mitten i alla fall. Vädret är typiskt obrisbanigt, enligt de bofasta så ska det vara soligt och fint den här tiden på året men vi har i några veckors tid haft mulet och regnigt. Jag kan inte säga att jag är ledsen över detta eftersom att jag jobbar, och har man ledigt och det är soligt så är det för varmt att vara ute ändå. Mulet väder innebär en behaglig temperatur på mellan 25 och 30 grader och man bränns inte ihjäl så fort man går utanför dörren. Halelulja!