Uppdatering

För en gångs skull har jag faktiskt en bra ursäkt för att inte ha skrivit! Den heter ’arbete’. Jobbar som en galning för tillfället – mellan 40 och 50 timmar i veckan. Men det verkar som att jag ser ljuset i tunnelns slut snart, och det heter ’uppsägning’. Det visade sig att min arbetsledare på ena stället hade sagt fel lön till mig, närmare 30 kr/tim för mycket. Kul. Så jag vet inte om jag kommer stanna kvar där så jättelänge till, vi har börjat bli lite sugna på att dra vidare till Melbourne. Men men, vi får väl se vart vindarna för oss, vi är kvar i Brisbane i alla fall i två veckor till, antagligen längre.

Jag ber också om ursäkt för att ha varit otroligt inaktiv med min vintersaga, här kommer några kapitel till, och förhoppningsvis kommer även snart ett slut, otroligt va? Men även de konstigaste tankar och idéer blir faktiskt verklighet ibland.

Kapitel 7.

 Klockan halv fem knackade det på dörren hemma hos familjen Johnson. Leah sprang för att öppna dörren. Besvikelsen måste ha lyst i ögonen på henne. Det var brevbäraren.
”Hej, jag har ett paket till Miss Leah Johnson”. Leah blev förvånad. Hon hade ju precis kommit hem!
”Det är jag” sa hon, tackade och gick in med paketet i famnen. Hon såg på poststämpeln att det var postat i LA. Nyfiken slet hon upp paketet och fann ett litet brev och en inslagen present. Medan hon läste brevet spred sig ett brett leende över hennes ansikte. Richard måste ha postat det här innan hon åkte för att få hit det i tid. Vilken kille alltså!

”Dear Leah,
Jag hoppas att allt är allright där hemma, och att dina föräldrar är schyssta. Jag saknar dig förstås här i the states, allt är sig likt hemma. Här är min lilla julklapp till dig. Merry Christmas! X”

Leah motstod frestelsen att öppna paketet nu utan la det på en hylla i sitt rum och tänkte att så fort de fått en gran… För visst skulle de ha en gran? Leah var inte säker på hur de hade firat jul när hon varit borta. Då knackade det på dörren igen, och den här gången var det faktiskt Lars.
”Hej” sa han och log stort. Ovilligt kände Leah en liten tvist i hjärtat när han såg på henne sådär.
”Hej” svarade hon och steg åt sidan så att han kunde komma in. Lars tog av sig sin parkas och snörade upp kängorna. Han hade en robust stil som kändes äkta; Riktigt skin i skorna, hans parkas var av ull. Hans hår var lite rufsigt och hans ögon… Ja, suckade Leah inombords, han var faktiskt riktigt snygg.
”Du ser förtjusande ut” sa han och hon skrattade.
”Som en riktig gentleman! Vill du ha ett glas glögg?” Glögg var något hon verkligen hade saknat i USA och hon hade redan druckit upp en hel flaska själv sedan hon kommit hem.
”Ja tack”. Några minuter senare satt de vid köksbordet med varsitt glas varm glögg och några pepparkakor. Köpta, funderade Leah. Hennes mamma hade alltid gjort egna förr i tiden. Kanske orkade hon inte lägga ner den energin när det bara bodde två människor i huset.
”Vad tänker du på?” Lars avbröt henne i hennes funderingar och såg nyfiket på henne. Hon ruskade på huvudet lite.
”Bara på hur julen var när man var liten, du vet. Tomte och allt…” Han måste ha sett sorgen i hennes ögon för han log inte. De var tysta en liten stund, sedan fattade han hennes händer över bordet och såg henne i ögonen. Hans händer var varma och starka.
”Jag vet varför du flyttade. Jag är väldigt ledsen. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara om min syster dog”. Tårar välde upp i Leahs ögon.
”Kan vi prata om något annat?” Han log lite men släppte varken hennes blick eller hennes händer.
”Det kan vi. Men jag tror att någon gång är det bra att inte bara bära det inom sig”. Leah drog till sig händerna. Hon visste redan allt det där. Hon hade gått till en psykolog precis när Lillian gått bort och försökt att prata, men det var som att hon hade någon mental spärr för hon fick inte fram en enda vettig tanke. Det var som att sorgen hade fördunklat hennes hjärna och gjort det svårt att tänka. De drack sin glögg under tystnad ett tag men sakta kom samtalet igång igen och efter ett tag var alla tankar på sorg och död som bortblåsta.
”Var är dina föräldrar förresten? Skulle inte ni hittat på något idag?” sa han retsamt, som om hon hade hittat på det. Det hade hon inte, hon hade faktiskt tänkt göra något med dem men de hade åkt och julshoppat och Leah kände inte för att följa med.
”De är och handlar. De borde vara hemma snart”.
”Jag tycker verkligen om din mamma. Hon är en smart kvinna. Stark”. Han sa det med en sådan beundran i rösten att hon förstod att han inte bara försökte fjäska för henne. Hon log.
”Ja, det är hon. Men hon har åldrats mycket på sistone”.
”Gråa hårstrån gör inget om man är ung i hjärtat” flinade Lars och lät som att han citerade någon ’Hantera din 40års kris’-handbok. Just då hördes steg på trappen utanför och Anita och Patrik kom in i hallen.
”Hallå” ropade Leah och gick ut i hallen för att möta dem. Hon hajade till när hon såg dem i dörröppningen. De hade rosor på kinderna och det lyste i ögonen på dem.
”Vi har handlat julklappar!” utropade hennes mamma och log med hela ansiktet. Med ens insåg Leah att Lars verkligen hade rätt i vad han sa, hur kunde hennes föräldrar se ut så här och ändå vara gamla? Det gick inte ihop.
”Vad roligt! Vi borde skaffa en gran snart så att vi kan lägga klapparna under den” svarade hon och log tillbaka.
”En gran… Ja det måste vi förstås ha! Eller vad tycker du Patrik?”
”Ja en gran vore kul!” Leah tittade från den ena till den andra. Det är klart att de skulle ha en gran, fanns det några alternativ?
”Eh… Jag har en gäst på besök” sa Leah när hennes mamma började röra sig mot köket med fulla matpåsar.
”Nämen Lars, vad roligt att se dig! Hur är det med dig? Hur går spelandet?”
”Jo tack, allt är bra, och det går framåt. Jag behöver öva lite mer på White Christmas, men de andra sitter tror jag!” Anita log.
”Du kanske vill öva lite på flygeln vi har?” Leah stönade.
”Det är klart att han inte vill mamma…” sa hon samtidigt som Lars sa:
”Det vore jättekul!” Så några minuter senare satt Lars och Leah uppflugna på pallen och Lars kämpade med sina melodier medan Leah lyssnade. När han var klar vände han sig mot henne och han satt så nära att hon kunde känna hans doft.
”Nå? Vad tyckte du?”
”Du är jätteduktig för att ha spelat en så kort tid. När jag hade spelat i ett halvår var jag fortfarande fast i Björnen sover” svarade hon och skrattade åt minnet.
”Spelar du också?” sa Lars och såg förvånad ut.
”Upp till bevis!” Leah puffade av honom av pallen och började spela. Musiken fångade henne som alltid och snart hade hon glömt hela världen, fingrarna flög över tangenterna… När hon sedan väcktes av att sången tog slut satt hon helt stilla en stund innan hon vände sig mot Lars som nu stod lutad mot väggen.
”Nå? Vad tyckte du?” log hon och upprepade hans ord. Lars var stum. Ögonen lyste av beundran. Han gick och satte sig bredvid henne på pallen igen. Hon kunde känna hans värme där deras ben snuddade och hon fick plötsligt svårt att andas. Nej nej… tänkte Leah. Jag skulle inte bli kär, det lovade jag ju mig själv. Men hon gjorde inget motstånd då han böjde sig fram för att kyssa henne. Hans läppar var sträva mot hennes och när han sedan drog sig tillbaka saknade hon dem.
”Jag borde nog gå hem nu” log han. Hon log tillbaka.
”Vi syns på teatern imorgon” sa han när han snörat på sig skorna. Plötsligt mindes Leah anledningen till hans visit.
”Du förresten… Jag har ingen halsduk” log hon åt hans påhittade anledning att få se henne. Lars såg förvånad ut och drog upp en randig, stickad halsduk ur en innerficka.
”Den där är inte min” sa Leah och nu log hon inte längre. Lars såg förvirrad ut och sa sedan:
”Nehej… då är den väl någon annans då”. Han såg henne inte ögonen längre och mumlade sedan hejdå, öppnade dörren och så var han borta. Leah såg förtvivlat efter honom då han gick ut i mörkret. Någon annans. Någon annan flickas, det kunde hon sätta den där flygeln på.

Kapitel 8.

När Leah sa till sin mamma efter att de tittat på lucian på morgonen den 13 december att hon tänkt om och inte var så sugen på att spela piano i årets julspel egentligen såg Anita förvånat på sin dotter. Hon hade trott att mötet med Lars skulle få henne att vilja gå dit dubbelt så mycket, inte vilja hoppa av.
”Vad säger du? Jag berättade för Per som håller i teatern att du skulle komma och han kommer bli så besviken om du inte kommer”. Många argument senare gick Leah motvilligt med på att gå, men hon väntade in i sista sekund med att gå och småsprang sedan ut i blåsten. Anita skakade på huvudet. Det verkade ju som att de haft så trevligt ihop. Men så hade hon aldrig riktigt förstått sin dotter heller. Leah kämpade sig framåt i vinterrusket och hade tusen elaka tankar i huvudet om att konfrontera Lars. Hon såg sig noga om innan hon korsade den sista vägen innan teatern den här gången, en nära döden upplevelse var mer än tillräckligt i månaden, och joggade upp för den lilla trappan till huset. Osäker på om hon skulle knacka eller inte tryckte hon sakta ner handtaget till de två stora portarna och kikade in. Hon möttes av en stor, upplyst hall, och när hon fortsatte in kunde hon höra sorlet från ganska många röster till höger. Dörren till en större musiksal var öppen och där satt det som hon förmodade var deltagarna i årets julspel. Hon tog ett andetag, satte på sig ett leende och steg in samtidigt som hon drog mössan av huvudet. Dirigenten som stod framme vid en liten kateder tittade upp och log ett strålande leende mot henne.
”Nämen hej, du måste vara Leah! Vad trevligt att du kunde tänka dig att vara med i vår lilla uppsättning i år. Vi har pianot ståendes där borta. Om du kan tänka dig att komma över till mig här så ska du få lite noter”. Leah var måttligt road över hans glättighet men tog noterna, satte sig vid pianot och skummade igenom dem. Inget verkade för svårt. Hon lyfte blicken för att ställa upp dem i ordning på notstället och hajade till när någon stod precis framför henne.
”Hej” sa han, och Leah kände irritationen inom sig över hans sneda leende, som om han fortfarande hade alla chanser i världen.
”Hej Lars” sa hon neutralt och återgick till sina noter. Lars lade huvudet på sned.
”Är allt som det ska?” Leah log sött.
”Hittat halsdukens ägare än?”.  Lars hade i alla fall skam nog att rodna lätt, även om han inte såg särskilt berörd ut. De avbröts i sitt tysta lilla krig av att dirigenten och ledaren Per bad dem att börja. Leah suckade lätt när hon såg att Lars satt precis till höger om henne. Fan också. Spelet började. Kören sjöng, oftast på rätt ställe och musikerna spelade, oftast korrekt, och efter kanske 15 omtagningar började det faktiskt låta ganska bra. Leah njöt av att spela med andra, det hade hon alltid gjort, och det hade varit så länge sedan sist. Julspelet var en modern tappning på evangeliet om ett ungt par som skulle föda någonstans i västvärlden, kontra ett som skulle föda i fattigdomens Afrika. Hur mirakel inte har något att göra med pengar och makt, men också att vi i juletid ska tänka på andra och inte ta vad vi har för givet. Leah undrade om pjäsen var köpt eller skriven av någon i rummet. Mitt i övningarna tog de en kort paus och Lars pratade inte med henne igen utan stod, nonchalant lutad mot en vägg, och pratade med två flickor som spelade fiol. Leah skakade på huvudet med ett litet leende. Vilken tur att den romansen tog slut innan den börjat, för han var ju verkligen mer än hon orkade med. Trummisen på hennes vänstra sida kom över och småpratade lite, de hade varit klasskompisar i mellanstadiet och det var kul att se honom igen. Så småningom tog övningarna slut och Leah drog sig mot utgången. Ute var nu ännu trevligare än innan, mer blåst, några grader kallare och totalt becksvart. Leah suckade, drog mössan djupare ner över huvudet och beredde sig för att traska hemåt när någon tog henne om armbågen. Hon snurrade runt och himlade med ögonen. Lars. Igen.
”Hej Lars” sa hon som innan men brydde sig inte ens om att försöka låta intresserad den här gången. Han log inte.
”Halsduken… Spelar det någon roll vem den tillhörde?” Leah såg på honom och visste inte riktigt vad hon skulle säga.
”Jag antar det” sa hon tillslut och han släppte henne.
”Varför?” sa han och slog ut med armarna. Precis som i en film, vad lustigt.
”För att… För att jag vet hur du är. För att jag vet att du dragit över varenda tjej i stan och för att jag inte vill bli en av dem. Var det tillräckligt med svar för dig?” Lars stod blickstilla och gapade och Leah tog tillfället och sprang iväg mot hemmet.

Nu måste jag börja göra mig i ordning för att gå till jobbet, idag jobbar jag 11.00 till 22.30 men har någon timmes rast i mitten i alla fall. Vädret är typiskt obrisbanigt, enligt de bofasta så ska det vara soligt och fint den här tiden på året men vi har i några veckors tid haft mulet och regnigt. Jag kan inte säga att jag är ledsen över detta eftersom att jag jobbar, och har man ledigt och det är soligt så är det för varmt att vara ute ändå. Mulet väder innebär en behaglig temperatur på mellan 25 och 30 grader och man bränns inte ihjäl så fort man går utanför dörren. Halelulja!

...Och foresten!

Bra jobbat!

Angelika jobbar ju pa Red Rooster och har jobbat dar i ca 2 veckor. I mandags kom det in en sa kallad "mysterishoper". For er som inte vet vad det ar sa ar det en person som gar omkring och betersig som en helt vanlig person, men som igentligen jobbar som kollar hur bra kundtjansten och maten ar pa olika resturanger/butiker. Denna mysterishoper kollade hur bra Angelika var pa att hantera sina kunder. Idag fick vi reda pa att Angelika fick 100% av denna personen. Hon gjorde alltsa allt som reglerna sager att man ska gora. Nagot som ar svart att gora till alla kunder och efter san kort tid! Visst ar hon duktig! Red Rooster ar darfor valdigt nojda med henne och gav henne en bonus pa $50! En summa som motsvarar ca 350kr! Otroligt bra jobbat!!!! 

Antligen!

Hejsan!

Idag ar det backpacker nr 2 som skriver. Jag har en dag ledigt fran mitt nuvarande malarjobb och tankte lagga upp nagra efterlangtade bilder. Det var ju ett tag sen. Hoppas allt ar bra med er dar hemma!

Otroligt stiliga backpackers!

Och tomten hittade till Australien ocksa! Ar han inte otroligt stilig?

Varat otroligt provsigt byggda pepparkakstag! Det stog upp i en 30 min iallafall!

Vad ar en jul utan pussel?

Nyarsafton pa resturangen Jade Buddha! Mums!

Snygging!

Story Bridge by night!

Otroligt coolt fyrverkeri vid South Bank 

Dessa spindlar finns lite overallt i Brisbane! Ar en av de allra storsta i Australien... Mysigt!

Fodelsedagsbarnet

Ar vi inte ascoola!?

... Som vagar titta pa Happy Feet tva!? 

 

 

Det var allt for idag! Tack och hej!

Jul, nyår och Moder Teresa

Jag skulle kunna kalla det ett jullov från bloggskrivandet men det har egentligen inte varit något lov alls, det har varit så mycket hela tiden att jag inte riktigt hunnit med skrivandet. Roliga saker också, naturligtvis, bara mycket. Jag hoppas idag få med en liten review på vad som hänt sedan sist.

För det första så har det ju varit jul. Hann jag få julsagan klar i tid? Nix. Men jag har en enkel lösning på problemet; Jag döper helt enkelt om den till vintersaga istället för att köpa mig lite tid. Jag lovar att publicera några kapitel lite längre ned på sidan. Jul var… annorlunda. Vi hade airconditionen på 17 grader Celsius hela dagen och fördragna persienner för att inte solskenet och de närmare 30 graderna skulle sippra in, trots detta inföll sig inte julkänslan riktigt. Vi hade våra svenska vänner Linda & Nathalie över och vi lagade julbord, lyssnade på julmusik och bytte julklappar som man skulle, och ändå kändes det inte som riktig jul. Nåja, det kommer ju fler jular, och nästa kommer ingen att kunna hindra mig från att fira i kyla med familjen. I julklapp fick jag en resedagbok, ett presentkort på massage, många härliga brev och vykort, en hel korg med bad- och kroppslyx, en bok, nagellack i regnbågens alla färger (en väldigt sober och neutral regnbåge, that is), en berlock från mina systrar och en massa annat smått och gott. Jag, och Micael naturligtvis, vill tacka alla som på något sätt hörde av sig trots avståndet och önskade oss en god jul, det var ovärderligt när man är så långt borta! En massa kramar till er alla!

Sedan blev det nyår. Jag passade på att shoppa en nyårsklänning på mellandagsrean som jag väl egentligen velat ha på jul också men var för snål/pank för att köpa. Nu hade den gått ner mer än halva priset så då slog jag till. Det är en fantastisk skapelse i guld- och bronsfärgade paljetter och jag känner mig faktiskt som ett litet fyrverkeri själv när jag har på mig den. Nathalie och Linda hade dumpat oss och dragit till Surfers Paradise över nyår (okej okej, de jobbade där men vi kände oss ändå lite bedragna) så Micael och jag bokade ett bord för två på en snofsig restaurang precis vid vattnet där vi tänkte att vi kunde sitta och sippa champagne till tolvslaget. Men som vi kanske borde ha lärt oss vid det här laget så blir det ju aldrig riktigt som man tänkt sig. När vi kommit dit, lite för sent, och satt oss började vi nyfiket titta igenom menyn, och insåg att det inte var en enda rätt som vi faktiskt helt förstod oss på. Medan vi satt där och gissade landade två tallrikar, en med vardera förrätt på, och blev sagda att ”Det är drop-off som gäller ikväll” av en glatt leende servitör. När varmrätten kom indunsades på samma sätt insåg vi vad ”drop-off” betydde: Man fick inte välja från menyn utan fick ett av alternativen, vi som var två fick då ett av varje. Smidigt för dem! Tack och lov kunde vi samsas om vem som skulle få vad, och svamp-mille-de-feuille som serverades var bland det godaste jag ätit. Samma måste sägas om den rostade pekannötpajen som utgjorde desert. MUMS. Överraskning nummer två och tre serverades av vår indiske servitör när vi frågade om vi kunde sitta kvar för att se fyrverkerierna på bron. För det första så kunde vi inte sitta kvar eftersom det skulle komma ytterligare en omgång människor vid halv tio och äta, och för det andra så smällde det inte alls vid bron utan vid Southbank. Så vi drog hem ett par timmar, drack champagne och åt chokladpraliner och skrev nyårslöften. Sedan tog vi båten till Southbank, ställde oss på en liten gångbro och såg fyrverkerishowen från första parkett. Showen var 10 minuter av explosivt fyrverkeri i färgerna blått, grönt och rött efter översvämningskatastrofen i början på år 2011. För att alla skulle vara säkra på precis när klockan slog tolv hade kommunen projekterat stora siffror på skyskraporna vid vattnet som räknade ner åt oss. Det blev ju ganska bra ändå!

Sedan fyllde jag 19 år för ett par dagar sedan. Det kan inte komma som en överraskning för i princip någon om man ska se till det enorma antalet grattishälsningar jag fick. Tack igen, allihop, det gjorde min födelsedag ännu mer perfekt! Jag fick en film, mer champagne, snacks till filmen och ett presentkort på bergsklättring vid vattnet här i Brisbane. Jag funderar på om det är bra att vänta med massagen till efter bergsklättringen… Kanske behövs. Kanske ska boka in ett läkarbesök också. Vi såg Happy Feet 2 (man får ta vad man får om man ska se eftermiddagsmatiné!) och fikade på Starbucks. Micael lagade en fantastisk middag framåt kvällskvisten medan jag, Nathalie och Linda hade tennisturnering på banan. Kort sagt, en mycket bra dag.

Jag jobbar nu regelbundet på Red Rooster, en snabbmatskedja som serverar kyckling och fisk i alla dess former. Micael har lite ströjobb för tillfället som målare och trädgårdsarbetare. Och jag vet inte om det är all tid jag har över när jag står och glor på TV:n när det är lugnt på jobbet, eller om jag bara håller på att bli vuxen på insidan också, men jag har haft så många visa tankar på sistone. Sådant som man kanske alltid vetat men inte insett. Till exempel att man inte ska döma folk för saker de gör om man inte känner till hela sanningen. Det är väldigt lätt att göra det annars; Folk gör ju dagligen saker som man tycker är fel. Men man kan aldrig riktigt veta allt som ligger bakom beslut. Vist talat. Något annat jag insett är att man alltid måste följa sitt hjärta. Inte bara som i ”jag ska bestämma själv vad jag ska plugga till nästa år” utan ALLTID. I vartenda beslut. Jag känner att jag följt lite för ofta med strömmen det här året som varit, vi har sett vad alla sagt man skulle se, rest som alla andra gjorde… Vi har haft det fantastiskt hittills men om vi gjort vad vi egentligen kände var rätt kanske vi hade haft det ännu bättre!

Så tag nu mina visdomsord till era hjärtan och begrunda. Herren vare med er.

Kapitel 5.

”Leah! Herregud, är det verkligen du?! Men, vad… Äh, kom in så får vi prata! Gud vad kul att du är här, när kom du hem?” Amanda verkade vara eld och lågor över att Leah kommit på besök. Hon pratade och skrattade, ställde frågor och stökade runt i köket efter te och pepparkakor medans Leah satt vid köksbordet och njöt i fulla drag. Folk sa ofta till Leah att hon såg svensk ut, med sitt blonda hår och sin längd, men då hade de inte sett Amanda. Amanda hade kort, blont hår och lysande blåa ögon, hon hade runda former utan att vara tjock och såg ut som den perfekte svenskan personifierad. Hon klädde sig helst i 50talsklänningar, stod med båda fötterna på jorden och Leah hade saknat henne så det gjort ont. De hade träffats när de båda gick på det lokala gymnasiet och tyckt om varandra från början. De var kanske inte som ler och långhalm men de var definitivt nära vänner, de brukade försöka skicka email till varandra minst några gånger i månaden men det var ju inte som att ses på riktigt. Amanda jobbade som förskolelärare och var nygift, och mycket av samtalsämnena kretsade kring bröllop och ringar. Leah, som aldrig ens varit i närheten av ett så seriöst förhållande, kunde inte låta bli att känna sig lite avundsjuk. Varför träffar vissa människor sina själsfränder direkt medans andra letar ett helt liv? När tekopparna var urdruckna och pepparkakorna slut fattade Amanda Leahs händer över bordet.
”Leah, jag har något att berätta för dig”. Hennes blå ögon lyste.
”Jag är gravid!”  Leah gav till ett litet tjut och hoppade upp för att krama om sin vän.  Amanda hade tårar i ögonen och fnittrade som en liten flicka.
”Nej, är det sant? Gud vad roligt! När är det planerat? Vad sa Alex? Jag kan inte tro det!”
”Haha, jag vet, det känns så overkligt. Den lille är planerad till juli nästa år. Vi har försökt i några månader nu så han blev lika glad som jag, nästan gladare tror jag” skrattade Amanda och skakade på huvudet. Leah kände sig helt rusig i huvudet! En bebis! Amanda satte på mer te och så pratade de barnnamn i någon timme till, innan Leah tittade på klockan och spärrade upp ögonen. 
”Oj är klockan redan tio i sex? Jag ska ju vara på teatern om tio minuter!” Så de sa hejdå och att de skulle ses snart igen och så rusade Leah ut i vintermörkret. Tack och lov att det inte är så långt dit, tänkte hon när hon småsprang i blåsten mot teatern, som var stadens lokala scen, mer som en upphöjning i en liten sal snarare än en teater. Hon passerade bostadsområden med adventsljusstakar i fönstren och vidare igenom parken med lekplatsen. Hon skulle just korsa den sista gatan innan teatern då den mörka gatan plötsligt badade i ljus från strålkastarna på en bil som dök upp bakom ett skarpt hörn och tvingades tvärbromsa medan Leah kastade sig åt sidan för att inte bli överkörd. Billyktorna svängde runt när bilen sladdade på den hala gatan och Leah kröp ihop av smärta i höften med hjärtat bultande i bröstkorgen. Adrenalinet pumpade och även om det hela var över på några sekunder kändes det som en evighet innan det blev tyst och hon hörde förardörren öppnas. Någon sprang fram till henne och vände hennes ansikte upp mot himlen.
”Är du okej?! Shit, jag såg dig verkligen inte, jag… Åh jag är så himla ledsen, jag var sen till teatern… Är du skadad?” Leah tittade upp och såg en ung man, kanske något äldre än henne själv, med ögon fulla av oro och panik. Hon försökte sätta sig upp men hans lovikaklädda händer höll henne nere.
”Du borde inte röra dig om du har slagit i huvudet, ska jag ringa en ambulans?”
”Det är lugnt, jag drog inte i huvudet, men jag tror jag slog i höften i asfalten” svarade Leah och kved till lite när hon försökte resa sig upp. Mannen fumlade med händerna över hennes jacka, som om han ville hjälpa henne men inte visste hur. Tillslut lyckades han dra upp henne stående och hon drog ihop ansiktet till en grimas när hon försökte stödja på vänsterbenet.
”Gud, jag är verkligen så himla ledsen, behöver du åka till sjukhus? Eller vill du åka hem? Var bor du?” Leah tittade på honom och försökte le.
”Jag tror inte sjukhuset behövs. Jag skulle nog bara vilja sitta ned lite. Gud, mina föräldrar kommer bli helt galna. Du vet hur föräldrar kan vara…”. Han drog på munnen.
”Jo, jag vet. Så du bor hemma fortfarande?” Hon hörde tonen i hans röst och sa snabbt:
”Bara över jul. Jag bor vanligtvis i LA. Los Angeles”. Hon tittade på honom men han stod med ryggen mot strålkastarna på sin bil så hon hade svårt att urskilja hans ansiktsdrag över huvud taget.
”Vi kanske borde flytta på oss, och på bilen, innan det kommer någon mer” sa hon då han inte svarade. Han ledde henne till passagerardörren på bilen och hjälpte henne att försiktigt sätta sig ned, innan han stängde om henne och småsprang över till förarsätet. Bilen hade snurrat nästan 90 grader men verkade inte ha stött i någonting, den hade missat både en betonggris och en lyktstolpe precis.  Han slängde en blick bakåt och började backa för att få bilen på rätt köl. Sedan körde han runt och in på en bussficka några meter ner längs gatan. Leah betraktade honom tyst. Han kunde inte vara så mycket äldre än henne och hon måste erkänna att han såg mycket bra ut. Han hade ljusbrunt, rakt hår och mandelformade ögon.
”Jag skulle kunna köra oss hem till mig” sa han plötsligt.
”Så kan vi plåstra om dig lite innan jag kör hem dig, så kanske dina föräldrar inte anmäler mig till polisen” fortsatte han och log ett snett leende. Leah hade inte ens tänkt tanken att han skulle kunna råka illa ut. Fast han hade ju kört för fort för det isiga underlaget, helt klart.
”Men du var väl på väg till teatern?”
”Jag kan ta igen det hemma. Vad heter du förresten?”
”Leah. Och du?” Han såg ut lite som en Erik. Eller kanske en Tor.
”Lars. Trevligt att träffas”.

Kapitel 6.

Leah vaknade av att någon knackade på dörren.
”Leah? Kan jag komma in?” Hennes pappa stod i dörren med något som såg ut som en ispåse. Hon mumlade något jakande till svar och hasade sig upp i sittande ställning.
”Hur är höften idag?” Hon pressade fingertopparna mot det ömmande stället.
”Det är bättre idag. Jag kommer nog få ett rejält blåmärke och kanske en svullnad, men det är inte värre än så”. Patrik satte sig på sängkanten och räckte henne ispåsen.
”Jag har läst på internet att det är bra att kyla skadan, så läker det fortare”. Leah log och tog emot isen men tänkte i stilla sinne att det nog är bra precis när skadan skett, inte tio timmar senare. Sedan satt de tysta en stund innan hennes pappa sa att han hade dukat fram lite frukost om hon ville ha. Leah masade sig upp till frukostbordet och tänkte på gårdagen. Vilken konstig kväll det varit. Från att nästan ha blivit överkörd till att spendera många timmar med en främmande man, drickandes te i hans lägenhet. Och ingen teater hade det blivit heller, fast han hade tyckt att hon definitivt skulle komma dit nästa repetition, som var om tre dagar. Vilket innebar att hon hade hela dagen för sig själv. Eftersom det var helg var hennes föräldrar hemma, de kanske kunde hitta på något tillsammans? Hon tittade till på kalendern som satt upphängd i köket och noterade datumet, 10 december. Två veckor kvar till julafton. Tre dagar till lucia. Hon avbröts i sina funderingar av att telefonen ringde. Hon hörde sin mamma resa sig inne i vardagsrummet
”Hemma hos Johnson. Nej men hej, hur är det med dig? Jo, jag tror att det är bra. Okej, vänta ett ögonblick bara”. Hennes mamma höll för micen med handen och ropade ”Leah, du har telefon”, precis som i gamla dagar. Leah reste sig.
”Jag tar det i hallen” ropade hon. Hon hörde hur hennes mamma la på och hon småsprang de sista tre stegen till hallen och tog upp telefonen. Hon hoppades halvt om halvt att det skulle vara Lars som undrade hur det var med henne och blev därför lite besviken när det var Amandas röst i andra sidan ledningen. Hon hade hört från Alex som hade hört på jobbet att Leah nästan hade blivit påkörd i gårkväll. Leah försäkrade henne om att allt var okej, nej, hon hade inte brutit höften, vem hade sagt det? Hon hade glömt hur fort skvaller färdades i så här små städer. När de pratat ett tag sa Amanda:
”Så… vad tyckte du om Lars då?” Vilken konstig fråga, tänkte Leah.
”Han verkade väl vara en bra kille. Han ser ju väldigt bra ut och verkar trevlig… Jag skulle gärna träffa honom igen”. När Amanda inte svarade sa Leah:
”Vadå? Varför undrar du?” Amanda tvekade i linjen.
”Nej, jag har bara hört att han är lite av en Casanova bland tjejerna här i stan. Det är många som säger att han tycker om kvinnor, som i plural, ja… Äsch, jag vet inte. Jag känner honom inte så jag ska inte säga något. Du får väl vara på din vakt bara, så att han inte krossar ditt älskvärda lilla hjärta!” fnissade hon, och Leah skrattade tillbaka men valde att inte berätta hur de pratat som gamla vänner i hans lägenhet igår och hur han hade kört hem henne och sagt ”Vi ses snart igen”. Leah hade trott att han menat som vänner, men han kunde ju förstås lika gärna ha menat på teatern. Hon kände sig lite irriterad på sig själv så hon sa hejdå till Amanda, la på luren och hann ta två steg innan telefonen ringde igen. Hon vände sig om, svarade ”Glömde du något?”, säker på att det vara Amanda som ringde igen.
”Öh hej, det är Lars här, är det Leah jag pratar med?” Hoppsan.
”Åh hej, förlåt, jag trodde att det var Amanda, vi pratade precis och… äh, förlåt.”
”Det är lugnt. Jag undrade bara hur det var med din höft”. Leah smålog. Casanova, minsann?
”Det är bättre idag tack. Inga panikreaktioner för dig än?” Han skrattade.
”Nej, inte än. De kommer säkert senare”. Det blev tyst några sekunder. 
”Så… vi ses väl på teatern imorgon” sa Leah.
”Ja… Alltså, jag tänkte att vi kanske kunde ses igen, typ idag eller så om du vill?” hasplade han plötsligt ur sig. Leah tvekade.
”Det vore jättetrevligt, men jag har precis kommit hem och borde nog spendera lite tid med mina föräldrar”. Hon hade inte tänkt komma hem för att få sitt hjärta krossat ännu en gång och sedan åka tillbaka till LA för att slicka sina sår. Det var tillräckligt med känslor inblandade i alla återföreningar utan att hon skulle behöva falla för någon dragspels-Lars med mandelformade ögon.
”Åh…” han lät uppriktigt besviken. Och lite förvånad.
”Det förstår jag såklart. Jag kanske bara kunde komma förbi med halsduken du glömde om en stund?”
”Ja det är klart, tack så mycket”. De la på men Leah blev stående med telefonen i handen och rynkad panna. Hon hade ju ingen halsduk.