Kapitel 3.
Veckorna som följde efter att Leah fått svar från sina föräldrar verkade flyga i rasande fart. Snart var det slutet av november och flygresan närmade sig med stormsteg. Leah var nervös. Hon började bita på naglarna igen, en ovana hon lagt av med när hon gick på gymnasiet. Hon drack tre koppar mer te om dagen för att få vila händerna på något och var nästan sugen på att börja röka för att få händerna att sluta darra men då slog Richard näven i bordet och sa att det räckte med att hon vred sig om nätterna i flera timmar så att han inte fick sova. Så kom tillsist den dagen då Leah skulle lämna Kalifornien. Hon försökte tänka positivt och visst såg hon fram emot att se sina föräldrar, men vad säger man till sin mamma efter år av tystnad? Vad skulle de säga till henne? Hennes mage drog ihop sig till en liten knut av oro. Den långa resan från LA gick förhållandevis smidigt utan några större missöden och snart stod hon där på Arlanda flygplats och spejade i folkmassorna. Utanför fönstren såg hon att träden var täckta av frost, folk skyndade runt i tjocka jackor och halsdukar, helt olik flygplatsen hon lämnat med palmer och 22 grader. Hon kunde inte låta bli att le åt hemkänslan som redan infunnit sig.
”Leah! Hallå, här är vi!” Leah snodde runt. Och där stod de; Föräldrarna hon inte sett på så länge, mamma Anita med det vackra håret, fast nog lade hon märke till några gråa strån, och pappa Patrik som aldrig riktigt verkade åldras. Med ens förstod Leah att hon inte behövt vara nervös. Det här var ju hennes föräldrar, de som älskat och uppfostrat henne i hela hennes 22 år. Anita småsprang fram med armarna öppna mot sin dotter och Leah fångades in i hennes famn med tårar i ögonen.
”Hej mamma” snyftade hon och skrattade lite samtidigt. Anita såg på sin dotter, och tårarna rann på hennes kinder också. ’Borta bra…’ tänket Leah och kramade om även sin far.
Några timmar senare parkerade de utanför Leahs föräldrahem och hjälptes åt att baxa in hennes resväskor i hemmet.
”Hur tänkte du när du packade”, frågade hennes mamma.
”Du ska ju bara vara hemma några veckor, det här är ju saker för ett helt år”.
”Äh, det är väl inte så farligt? Du brukar ju ha med dig dubbelt så mycket när ni åker på charter” kontrade Leah. Anita mumlade något ohörbart till svar och bar in en väska i hallen. Leah log för sig själv. Var det möjligt att allt bara kunde bli som vanligt på några timmar? I bilen på väg hem hade de pratat om allt mellan himmel och jord. Hennes mor frågade om Leahs jobb och hade uttryckt en viss oro över hennes arbetsplats, hon tyckte att TV-branschen verkade vara så instabil. Leah förklarade ännu en gång att hon var redigerare, inte filmskådis. Hennes pappa var mer intresserad av Kalifornien, han hade i hemlighet redan bestämt att han ville åka dit nästa semester. Så Leah berättade om sin lägenhet, om hur fantastiska stränderna var, om palmer och om segelturer i hamnen. Tiden hade passerat fort och nu stod de redan här, hemmet hon hade lämnat och aldrig trott att hon skulle återvända till. Hon svalde och steg in. Det var inte mycket som hade förändrats, märkte hon, ett nytt fotografi här och var, nya växter och någon ny hylla, men annars var allt precis som hon kom ihåg det. Hennes blick gled över dörren rakt framför henne och hon tittade snabbt ner. Hon ville inte tänka på det nu. Istället tog hon till vänster och klev in i sitt flickrum. Satte sig ned på sängen, strök över lakanen och tittade ned på sin resväska. Sedan lade hon sig ned, blundade och försökte att inte tänka.
När Anita och Patrik tittade in någon minut senare för att fråga om hon ville ha något att äta sov hon redan tungt, så de bredde ut en filt över henne och lät henne sova.
”Leah! Hallå, här är vi!” Leah snodde runt. Och där stod de; Föräldrarna hon inte sett på så länge, mamma Anita med det vackra håret, fast nog lade hon märke till några gråa strån, och pappa Patrik som aldrig riktigt verkade åldras. Med ens förstod Leah att hon inte behövt vara nervös. Det här var ju hennes föräldrar, de som älskat och uppfostrat henne i hela hennes 22 år. Anita småsprang fram med armarna öppna mot sin dotter och Leah fångades in i hennes famn med tårar i ögonen.
”Hej mamma” snyftade hon och skrattade lite samtidigt. Anita såg på sin dotter, och tårarna rann på hennes kinder också. ’Borta bra…’ tänket Leah och kramade om även sin far.
Några timmar senare parkerade de utanför Leahs föräldrahem och hjälptes åt att baxa in hennes resväskor i hemmet.
”Hur tänkte du när du packade”, frågade hennes mamma.
”Du ska ju bara vara hemma några veckor, det här är ju saker för ett helt år”.
”Äh, det är väl inte så farligt? Du brukar ju ha med dig dubbelt så mycket när ni åker på charter” kontrade Leah. Anita mumlade något ohörbart till svar och bar in en väska i hallen. Leah log för sig själv. Var det möjligt att allt bara kunde bli som vanligt på några timmar? I bilen på väg hem hade de pratat om allt mellan himmel och jord. Hennes mor frågade om Leahs jobb och hade uttryckt en viss oro över hennes arbetsplats, hon tyckte att TV-branschen verkade vara så instabil. Leah förklarade ännu en gång att hon var redigerare, inte filmskådis. Hennes pappa var mer intresserad av Kalifornien, han hade i hemlighet redan bestämt att han ville åka dit nästa semester. Så Leah berättade om sin lägenhet, om hur fantastiska stränderna var, om palmer och om segelturer i hamnen. Tiden hade passerat fort och nu stod de redan här, hemmet hon hade lämnat och aldrig trott att hon skulle återvända till. Hon svalde och steg in. Det var inte mycket som hade förändrats, märkte hon, ett nytt fotografi här och var, nya växter och någon ny hylla, men annars var allt precis som hon kom ihåg det. Hennes blick gled över dörren rakt framför henne och hon tittade snabbt ner. Hon ville inte tänka på det nu. Istället tog hon till vänster och klev in i sitt flickrum. Satte sig ned på sängen, strök över lakanen och tittade ned på sin resväska. Sedan lade hon sig ned, blundade och försökte att inte tänka.
När Anita och Patrik tittade in någon minut senare för att fråga om hon ville ha något att äta sov hon redan tungt, så de bredde ut en filt över henne och lät henne sova.
Kapitel 4.
”Har du glömt av mig Leah? Har du glömt av mig? Minns du inte hur vi brukade sitta på din säng när mamma och pappa hade somnat och prata om allt och inget? Minns du inte när vi byggde kojor i vardagsrummet av stolar och filtar? Har du glömt, Leah? Har du glömt mig?”
Leah vaknade upp med ett ryck. Tårarna strömmade ner för kinderna på henne och hon försökte inte stoppa dem. I stället borrade hon ner ansiktet i kudden och grät som om hjärtat skulle brista.
Nästa gång hon vaknade hade tårarna torkat och hennes ögon kändes svullna och stela. Hon kastade en blick på den blommiga väckarklockan som hon fått när hon fyllde 15. Kvart över 5 på morgonen, det var ganska bra för första dagen. Om hon inte gick och la sig för tidigt ikväll kunde hon nog kunna slippa den värsta jetlagen. Hon sträckte sig ned efter resväskan och fiskade upp en bok, hon ville inte väcka de andra än, de var säkert trötta efter bilturen och känslosvallningarna igår. Hon slog upp sidan med hundörat men kunde inte koncentrera sig på bokstäverna. Tankarna gled hela tiden iväg till nattens dröm, den exciterade fortfarande skrämmande tydligt i minnet. Nej, glömt hade hon inte. Hur skulle hon kunna göra det? Kanske hade hon förträngt för att slippa hantera sorgen, men aldrig skulle hon glömma. Hon tog ett djupt andetag för att inte börja gråta igen och reste sig sedan tyst, undvek att trampa på dörrplankan före tröskeln eftersom den knarrade, och smög sig ut i hallen. Hon tog vänster och gick på tå mot dörren rakt framför sig. Hon tvekade en sekund men öppnade sedan dörren. Ett tag stod hon bara och gapade. Hade hon gått in i rätt rum? Hon tittade bakåt och, ja, det hade hon. Borta var träsängen och hyllorna med böcker, smink, CD-skivor, nu stod här istället en enorm flygel i blankt vitt. Hon visste att hennes mamma alltid velat ha en, men att de faktiskt gjort slag i saken var något som gått henne förbi. Det är klart, kanske är det inte det första man berättar när man ses efter två år av separation, ”Hej Leah, vad trevligt att se dig. Vill du titta på vår nya flygel?”. Leah log lite och tog några steg framåt mot mästerverket. Anita hade spelat piano för ett stort teatersällskap som ung och när hon sedan sadlade om och blev musiklärare utvecklades hennes musikaliska sida ytterligare. Patrik brukade säga att Anita och ett piano var som Van Gogh och en blyertspenna. Det var kanske lite att ta i, men visst hade Anita en enorm begåvning. Leah hade spelat så länge hon kunde minnas men hade inte haft råd med ett piano i LA, och hon kände hur det kliade i fingrarna över att få spela igen, känna fingrarna flyga över tangenterna och uppleva hur tanken och händerna blev ett. Hon satte sig ned och öppnade locket. Hon började försiktigt med att plinka några melodier och sedan var hon fast. Hon glömde fullständigt av att klockan inte var mer än halv sex och spelade tills händerna krampade av ansträngning, hon spelade noter hon hittade i rummet, mestadels julsånger, melodier som hon lärt sig en gång men inte visste att hon fortfarande kunde, vad som helst. När hon tillsist slutade var hon svettig och andades tungt. Hon lutade pannan mot notstället och vilade.
”Bravo” sa någon. Leah tittade upp och såg sin mamma stå i vit morgonrock lutad mot dörrkarmen. Anita log. Hon såg inte ett dugg ledsen ut över att ha blivit väckt i ottan.
”Vilken talang du är, jag antar att du inte spelat på ett tag men jag är glad att du inte har glömt. Ska vi spela ihop?” Så satt de där, mor och dotter, och spelade överstämmor och understämmor och improviserade. Leah hade inte haft så kul på länge. Tillsist sa hennes mamma att det räckte före frukost och att de kunde fortsätta senare, och gick ut i köket för att koka ägg. Leah fortsatte att spela, lite lugnare nu. Patrik stack också in huvudet och uttryckte sin beundran innan han försvann till toaletten.
”Frukost” ropade hennes mamma några minuter senare och Leah avbröt sitt spelande för att äta med sina föräldrar. Hon hade varit så inne i sin gamla hobby att hon inte märkt hur hungrig hon var. Medans de åt frågade hennes pappa vad hon ville göra nu när hon kommit hem, och vad hon skulle spendera tiden med när de jobbade. Leah hade inte riktigt tänkt på vad hon faktiskt skulle göra med sin tid, hon hade varit så fokuserad på att bara träffa sina föräldrar. Det var ännu bara tidig december, nästan tre veckor kvar till julafton och nästan fyra tills hon skulle åka hem. Medans hon funderade satte hennes mamma upp en hand i luften, som för att säga att hon fick en idé, tuggade ur och sa:
”Du skulle ju kunna spela piano i årets julspel på teatern” sa hon.
”Jag har hört att de saknar en pianist och även om de har övat ihop ett tag nu så är det så pass lätta melodier att du med din talang lätt skulle kunna vara med. Du kan ju öva hemma nu också”. Leah lade huvudet på sidan och tänkte på saken. Det kanske inte var en så tokig idé. Då slapp hon sitta hemma och inte göra något, och visst skulle det vara kul att träffa lite nya vänner när hon var här. Hon hade redan planer på att besöka Amanda, en barndomskompis som hon visste bodde kvar, men hon hade inte berättat att hon var hemma i fall att det skulle bli ett fiasko och hon behövde åka hem snabbt. Men allt verkade ju ordna upp sig fint, så varför inte?
”Det låter ju faktiskt ganska kul” sa hon och log, men ångrade sig nästan när hon såg sin mammas ansiktsuttryck. Hon hade den där okynniga blicken som berättade att hon hade någon baktanke med det hela.
”Vad” sa hon bara med höjda ögonbryn.
”Nej, jag tänkte bara att då kanske du träffar Lars. Han är en elev till mig, men han har precis börjat och därför spelar han dragspel i kompbandet istället. Han är en väldigt trevlig kille, om du frågar mig”. Leah tittade på sin mamma som om hon precis hade berättat att de skulle bygga en trojansk häst på baksidan.
”Mm, han låter ju som en dröm. Dragspels-Lars. Tack mamma, men jag tror jag klarar mig utan”. Hon tackade för maten och reste sig för att gå och ta en dusch när hon hörde sin mammas röst bakom sig, full av självsäkerhet.
”Vi får väl se”.
Många många julkramar till alla er där hemma, njut ordentligt av mörka morgonar och snö, för det saknar man när man inte har det! God jul!
”Bravo” sa någon. Leah tittade upp och såg sin mamma stå i vit morgonrock lutad mot dörrkarmen. Anita log. Hon såg inte ett dugg ledsen ut över att ha blivit väckt i ottan.
”Vilken talang du är, jag antar att du inte spelat på ett tag men jag är glad att du inte har glömt. Ska vi spela ihop?” Så satt de där, mor och dotter, och spelade överstämmor och understämmor och improviserade. Leah hade inte haft så kul på länge. Tillsist sa hennes mamma att det räckte före frukost och att de kunde fortsätta senare, och gick ut i köket för att koka ägg. Leah fortsatte att spela, lite lugnare nu. Patrik stack också in huvudet och uttryckte sin beundran innan han försvann till toaletten.
”Frukost” ropade hennes mamma några minuter senare och Leah avbröt sitt spelande för att äta med sina föräldrar. Hon hade varit så inne i sin gamla hobby att hon inte märkt hur hungrig hon var. Medans de åt frågade hennes pappa vad hon ville göra nu när hon kommit hem, och vad hon skulle spendera tiden med när de jobbade. Leah hade inte riktigt tänkt på vad hon faktiskt skulle göra med sin tid, hon hade varit så fokuserad på att bara träffa sina föräldrar. Det var ännu bara tidig december, nästan tre veckor kvar till julafton och nästan fyra tills hon skulle åka hem. Medans hon funderade satte hennes mamma upp en hand i luften, som för att säga att hon fick en idé, tuggade ur och sa:
”Du skulle ju kunna spela piano i årets julspel på teatern” sa hon.
”Jag har hört att de saknar en pianist och även om de har övat ihop ett tag nu så är det så pass lätta melodier att du med din talang lätt skulle kunna vara med. Du kan ju öva hemma nu också”. Leah lade huvudet på sidan och tänkte på saken. Det kanske inte var en så tokig idé. Då slapp hon sitta hemma och inte göra något, och visst skulle det vara kul att träffa lite nya vänner när hon var här. Hon hade redan planer på att besöka Amanda, en barndomskompis som hon visste bodde kvar, men hon hade inte berättat att hon var hemma i fall att det skulle bli ett fiasko och hon behövde åka hem snabbt. Men allt verkade ju ordna upp sig fint, så varför inte?
”Det låter ju faktiskt ganska kul” sa hon och log, men ångrade sig nästan när hon såg sin mammas ansiktsuttryck. Hon hade den där okynniga blicken som berättade att hon hade någon baktanke med det hela.
”Vad” sa hon bara med höjda ögonbryn.
”Nej, jag tänkte bara att då kanske du träffar Lars. Han är en elev till mig, men han har precis börjat och därför spelar han dragspel i kompbandet istället. Han är en väldigt trevlig kille, om du frågar mig”. Leah tittade på sin mamma som om hon precis hade berättat att de skulle bygga en trojansk häst på baksidan.
”Mm, han låter ju som en dröm. Dragspels-Lars. Tack mamma, men jag tror jag klarar mig utan”. Hon tackade för maten och reste sig för att gå och ta en dusch när hon hörde sin mammas röst bakom sig, full av självsäkerhet.
”Vi får väl se”.
