Skämt åsido. Imorgon har jag en trial för ett jobb på en snabbmatsrestaurang och ett telefonsamtal till en annan snabbmatsrestaurang där träningen börjar imorgon. Förhoppningsvis löser det sig av sig självt vilket av jobben jag ska ta, om jag måste välja... Annars blir det ett senare problem! Håll tillgodo med kapitel 1!
Kapitel 1.
Hej Mamma och Pappa!
Hur mår ni? Flyter livet på därhemma som vanligt? Jag vet att det var länge sedan vi hördes av nu, och det är tråkigt att det har blivit så, men kanske vi kan ses och försöka börja om? När man har det svårt ska man stötta varandra, men vi vände oss bort från varandra och gled isär. Jag hoppas att vi kan försöka på nytt. Jag har bokat en flygbiljett hem över julen, så om ni inte tycker att det passar kan ni väl höra av er så snart som möjligt. Förhoppningsvis ses vi snart!
Kram,
Leah
Leah
Leah stod i det kaliforniska solskenet med sitt brev i handen och tvekade en sista gång. Tvivlet som hon haft inom sig sedan två år tillbaka verkade växa sig större nu när hon faktiskt skulle göra någonting åt det, så innan hon hann ändra sig lade hon brevet på lådan och gick med raska steg därifrån. Hennes hår sträckte sig långt ner över ryggen nu, vilken otroligt varm dag det var. Hon kände svettdropparna kittla henne i nacken och slängde upp håret i en knut istället. Kanske borde hon klippa sig? Det var ju så mycket praktiskare. Så mindes hon kylan i Sverige som hon kanske snart skulle konfronteras med och släppte tanken. Det fick bli när hon kom tillbaka hit, i så fall. Leah småsprang de sista stegen upp för trappan till sitt enplanshus och steg in. Hon fullkomligt älskade sitt hus. Hallen var ljus och öppen, vardagsrummet fyllt av mjuka soffor och sittkuddar, tunna linnegardiner böljade i den svala brisen från havet. Allt andades avslappning och komfort. Det kunde hon behöva med ett så stressigt jobb som hon hade. Leah hade flyttat till Kalifornien så snart alla affärer hade kommit i ordning. Hon kunde inte stå ut med att vara hemma i huset med sina föräldrar efter vad som hänt, Leah kunde än idag inte ens förmå sig att tänka tanken i ord. Trots att två år förflutit var smärtan fortfarande ständigt närvarande, Leah undrade om den någonsin skulle försvinna helt. Det kändes inte så. Djupt försjunken i dystra tankar blev hon ståendes i sitt vardagsrum, och märkte inte ens att ytterdörren öppnades.
”Leah? Är allt allright?” Leah snodde hastigt runt. Hennes bästa vän och rumskompis, Richard, såg bekymrat på henne. De hade varit oskiljaktiga sen den där natten på en stökig bar i LA, och han kunde läsa henne bättre än någon annan. Mestadels var det bra, men just nu önskade hon bara att få vara ifred.
”Det är okej Rich, fastnade lite i tankar bara”, och så snurrade hon runt för att slippa dölja sorgen i ögonen. Richard verkade inte tro henne en sekund.
”Come on Lee, jag ser ju att det är något som inte är bra. Ångar du att du postade brevet?” Richard hade pushat Leah till att åka hem över julen eftersom han själv skulle göra samma sak och inte ville lämna henne ensam kvar. Fast nog var det lite skillnad på att åka hem till en familj som inte sett sin dotter på två år, inte ringt en enda gång, inte skickat ett mail…
”Nej, det kändes okej. Men tänk om de säger att de inte vill att jag ska komma? Tänk om de inte svarar alls, ska jag åka ändå?” Leah rynkade pannan. Hon kanske borde ringt istället? Det var nog korkat att riskera att inte få ett svar. Eller mailat? Men hon var inte säker på att hennes föräldrar hade en dator. Gud, vilken dotter har inte koll på det? Richard drog henne intill sig i en kram. Han visste inte riktigt vad han skulle säga. Richard hälsade på sina föräldrar i Washington minst fyra gånger per år, de pratade i telefon varje vecka och smsade lite då och då. Han hade alltid varit väldigt fäst vid sin familj och kunde inte ens föreställa sig hur det måste vara att inte ha hört ett ljud från dem på så länge. Han släppte henne lite för att kunna se henne i ögonen.
”Jag tror att de kommer bli glada, Leah. Om jag hade varit din pappa så hade jag varit så lycklig över att du ville hälsa på mig.” Han satte på sig ett vinnande leende, det som brukade få henne på gott humör.
”Men du är inte min pappa, Rich, du är min bästa vän. Du vill alltid se mig” påpekade Leah med ett motvilligt leende. Richard verkade reflektera över det en kort stund.
”Jag är din bästa vän för att du är den bästa människan på jorden. Alla vill alltid se dig!” Leah skrattade högt. Det låg faktiskt lite sanning i de orden. Hon hade alltid haft lätt att skaffa nya vänner, och behålla dem. Hon var en naturlig medelpunkt och folk var intresserade över vad hon hade att säga. Tänk om de hade vetat att hon, Leah Johnson, inte kunde prata med sin egen mamma och pappa? De hade inte trott henne. Hon släppte Richard och slängde sig ned på en av sofforna. Några timmar senare låg hon fortfarande kvar i samma soffa, med magen full av Richards underbara crêpes och huvudet fullt av tankar. Kanske skulle de faktiskt bli glada att se henne? Kanske kunde de glömma hennes tystnad och förklara sin egen? Långsamt föll hennes ögonlock ned och hon somnade med en smula av hopp och tillförsikt. Stjärnorna över Kalifornien tändes en efter en, samtidigt som solen smög fram ur molntäcket hemma i Sverige.
Ha det bra så hörs vi kanske lite senare! A
”Leah? Är allt allright?” Leah snodde hastigt runt. Hennes bästa vän och rumskompis, Richard, såg bekymrat på henne. De hade varit oskiljaktiga sen den där natten på en stökig bar i LA, och han kunde läsa henne bättre än någon annan. Mestadels var det bra, men just nu önskade hon bara att få vara ifred.
”Det är okej Rich, fastnade lite i tankar bara”, och så snurrade hon runt för att slippa dölja sorgen i ögonen. Richard verkade inte tro henne en sekund.
”Come on Lee, jag ser ju att det är något som inte är bra. Ångar du att du postade brevet?” Richard hade pushat Leah till att åka hem över julen eftersom han själv skulle göra samma sak och inte ville lämna henne ensam kvar. Fast nog var det lite skillnad på att åka hem till en familj som inte sett sin dotter på två år, inte ringt en enda gång, inte skickat ett mail…
”Nej, det kändes okej. Men tänk om de säger att de inte vill att jag ska komma? Tänk om de inte svarar alls, ska jag åka ändå?” Leah rynkade pannan. Hon kanske borde ringt istället? Det var nog korkat att riskera att inte få ett svar. Eller mailat? Men hon var inte säker på att hennes föräldrar hade en dator. Gud, vilken dotter har inte koll på det? Richard drog henne intill sig i en kram. Han visste inte riktigt vad han skulle säga. Richard hälsade på sina föräldrar i Washington minst fyra gånger per år, de pratade i telefon varje vecka och smsade lite då och då. Han hade alltid varit väldigt fäst vid sin familj och kunde inte ens föreställa sig hur det måste vara att inte ha hört ett ljud från dem på så länge. Han släppte henne lite för att kunna se henne i ögonen.
”Jag tror att de kommer bli glada, Leah. Om jag hade varit din pappa så hade jag varit så lycklig över att du ville hälsa på mig.” Han satte på sig ett vinnande leende, det som brukade få henne på gott humör.
”Men du är inte min pappa, Rich, du är min bästa vän. Du vill alltid se mig” påpekade Leah med ett motvilligt leende. Richard verkade reflektera över det en kort stund.
”Jag är din bästa vän för att du är den bästa människan på jorden. Alla vill alltid se dig!” Leah skrattade högt. Det låg faktiskt lite sanning i de orden. Hon hade alltid haft lätt att skaffa nya vänner, och behålla dem. Hon var en naturlig medelpunkt och folk var intresserade över vad hon hade att säga. Tänk om de hade vetat att hon, Leah Johnson, inte kunde prata med sin egen mamma och pappa? De hade inte trott henne. Hon släppte Richard och slängde sig ned på en av sofforna. Några timmar senare låg hon fortfarande kvar i samma soffa, med magen full av Richards underbara crêpes och huvudet fullt av tankar. Kanske skulle de faktiskt bli glada att se henne? Kanske kunde de glömma hennes tystnad och förklara sin egen? Långsamt föll hennes ögonlock ned och hon somnade med en smula av hopp och tillförsikt. Stjärnorna över Kalifornien tändes en efter en, samtidigt som solen smög fram ur molntäcket hemma i Sverige.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar