Kapitel 2.
Anita stod med sin dotters brev i handen. Hon hade åldrats mycket på två år, hennes panna var full av rynkor och huden hade börjat bli slapp. Gråa hårstrån hade letat sig in i hennes mörkbruna hår och ögonen verkade trötta, tomma. Hon läste igenom brevet en gång till.
”Patrik” ropade hon.
”Mmm” hördes det inifrån vardagsrummet. TV:n brusade i bakgrunden.
”Vi har fått brev”. När han inte svarade himlade hon med ögonen och tillade:
”…från Leah”. Fortfarande inget svar. Hon skulle just ropa igen när hon hörde hur TV:n stängdes av och Patrik reste sig ur soffan. Han kom ut till henne i hallen med ett konstigt ansiktsuttryck.
”Från Leah?” Anita nickade och räckte honom brevet. Medan han läste tittade hon på sin man. Han hade tagit deras sorg bättre än henne. Rynkorna den hade givit henne hade inte fastnat i hans ansikte och den hade inte tagit gnistan ur hans ögon. Men han var inte lika rak i ryggen som innan, och han var tystare nu. Skämtade mindre. Han sänkte brevet och såg på henne.
”Vad roligt att hon kommer och hälsar på” sa han, men han log inte när han sa det. Han verkade för chockad för att visa några känslor överhuvudtaget. Anita visste inte vad hon skulle säga. Det verkade lite för bra för att vara sant, två år utan någon kontakt alls och nu skulle hon komma hem!
”Ja. Vi får skriva tillbaka och säga att hon naturligtvis ska komma”. Anita gick iväg mot sitt skrivbord och Patrik lade ner brevet på sidobordet i hallen. Han tänkte på hur de två senaste jularna varit och kände sig nästa gråtfärdig av glädje för att hans dotter skulle komma hem. Kanske skulle det inte bli samma plågsamma tystnad när hon var här. Kanske skulle de pynta, köpa julklappar, till och med ha en gran. Som förr. Men så blixtrade smärtsamma minnen förbi, minnen som sa honom att det aldrig kunde bli som förr, minnen av lyckorusiga barn som gömde sig för tomten och satt i sina föräldrars knä… Patrik strök sig över ögonen. Tänk på något annat, sa han sig själv. Inget blir bättre genom att älta. Han slog sig ned vid sin laptop och googlade Kalifornien. Det såg fint ut. Om allt blev bra kanske de kunde åka och hälsa på. Han föreställde sig Anita i baddräkt på en strand kantad av palmer, och sig själv sittandes i skuggan med en drink. Sedan försökte han föreställa sig Leah sittandes i deras vardagsrum och det var med ens så mycket svårare.
Kära Leah,
”Patrik” ropade hon.
”Mmm” hördes det inifrån vardagsrummet. TV:n brusade i bakgrunden.
”Vi har fått brev”. När han inte svarade himlade hon med ögonen och tillade:
”…från Leah”. Fortfarande inget svar. Hon skulle just ropa igen när hon hörde hur TV:n stängdes av och Patrik reste sig ur soffan. Han kom ut till henne i hallen med ett konstigt ansiktsuttryck.
”Från Leah?” Anita nickade och räckte honom brevet. Medan han läste tittade hon på sin man. Han hade tagit deras sorg bättre än henne. Rynkorna den hade givit henne hade inte fastnat i hans ansikte och den hade inte tagit gnistan ur hans ögon. Men han var inte lika rak i ryggen som innan, och han var tystare nu. Skämtade mindre. Han sänkte brevet och såg på henne.
”Vad roligt att hon kommer och hälsar på” sa han, men han log inte när han sa det. Han verkade för chockad för att visa några känslor överhuvudtaget. Anita visste inte vad hon skulle säga. Det verkade lite för bra för att vara sant, två år utan någon kontakt alls och nu skulle hon komma hem!
”Ja. Vi får skriva tillbaka och säga att hon naturligtvis ska komma”. Anita gick iväg mot sitt skrivbord och Patrik lade ner brevet på sidobordet i hallen. Han tänkte på hur de två senaste jularna varit och kände sig nästa gråtfärdig av glädje för att hans dotter skulle komma hem. Kanske skulle det inte bli samma plågsamma tystnad när hon var här. Kanske skulle de pynta, köpa julklappar, till och med ha en gran. Som förr. Men så blixtrade smärtsamma minnen förbi, minnen som sa honom att det aldrig kunde bli som förr, minnen av lyckorusiga barn som gömde sig för tomten och satt i sina föräldrars knä… Patrik strök sig över ögonen. Tänk på något annat, sa han sig själv. Inget blir bättre genom att älta. Han slog sig ned vid sin laptop och googlade Kalifornien. Det såg fint ut. Om allt blev bra kanske de kunde åka och hälsa på. Han föreställde sig Anita i baddräkt på en strand kantad av palmer, och sig själv sittandes i skuggan med en drink. Sedan försökte han föreställa sig Leah sittandes i deras vardagsrum och det var med ens så mycket svårare.
Kära Leah,
Vad roligt att du kommer hem till jul. Skulle du vilja skicka lite detaljer om när du kommer och vilken tid, så att vi kan hämta upp dig på flygplatsen? Är det något speciellt du önskar dig i julklapp? Och glöm inte att ta med lite varma kläder, vintern är snart här.
Kram,
Mamma och Pappa
PS. Det är lättare om du vill svara på mail nästa gång, jag lägger i en lapp med vår mailadress.
Anita hejdade sig. Sedan tillade hon längst ned på sidan:
PS2. Vi har saknat dig.
Mamma och Pappa
PS. Det är lättare om du vill svara på mail nästa gång, jag lägger i en lapp med vår mailadress.
Anita hejdade sig. Sedan tillade hon längst ned på sidan:
PS2. Vi har saknat dig.
Snabbt lade hon ner brevet i ett kuvert, krafsade ner deras mailadress på en notislapp och slickade igen kuvertet. Patrik kunde posta det när han åkte och handlade senare. Så många minnen hade slungats upp i föräldrarnas medvetanden bara på grund av ett kort brev. Om Leah hade varit medveten om hur mycket mer som skulle komma av hennes visit, hade hon kanske aldrig postat brevet. Men nu var stenarna i rullning och mycket skulle hända innan december månad hade passerat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar