Inlägget idag kommer tyvärr bli kort då tangentbordet sagt upp sig (AKA slutat fungera på 9 tangenter). Förhoppningsvis kommer vi kunna laga det ganska snart. Sitter till dess och knappar på skärmtangentbordet och det är ett utmärkt sätt för den som vill testa sitt tålamod. Själv håller jag på att bli knäpp.
Statusuppdatering: Flyttar (förhoppningsvis) ut ur lägenheten den 17 februari, åker till Byron Bay helgen den 18-19 februari (men oroa dig inte mamma, vi kommer säkert kunna Skypa på din födelsedag ändå) och den 21 februari åker vi till Melbourne för att vara där tills Patricia kommer och hälsar på i slutet av mars. Planen därefter blir antagligen att se Ayers Rock och Australiens mitt i några dagar innan vi drar vidare till vår sista anhalt i Australien för den här gången; Perth. Efter det kommer vi nog ta några dagar (eller veckor) i Thailand innan vi kommer hem på riktigt, och snipp snapp snut, så var resan slut! Fast det är ju ett tag kvar än…
Kapitel 9.
Leah fann sig snart tillrätta i sin familj och sin hemort. Allt blev kanske inte som vanligt men dagarna flöt på i en röra av Anita, repetitioner inför julspelet, bebisprat med Amanda, tv-tittande med sin pappa, tomma blickar ifrån Lars och julhysteri i största allmänhet. Den 20 december stod granen på plats i vardagsrummet och köket var fullt av juldofter från apelsinerna, kanelen och knäcken i kylskåpet. Men allt var inte en dans på rosor, naturligtvis. Leah kunde ibland höra sin mamma gråta inifrån sovrummet och hennes pappa fick då och då en tomhet i blicken som gjorde ont att beskåda. Själv besöktes hon fortfarande av mardrömmar där hennes döda syster frågade frågor som Leah inte kunde svara på. Samma kväll som granen togs in hölls generalrepetitionen inför julspelet som skulle spelas upp dagen där på. Meteorologen på fyran lovade snö någon av de kommande dagarna och nog var det tillräckligt kallt; Leah stack en tå utanför dörren och frågade sedan sin mamma om hon kunde låna bilen istället för att gå. Hon parkerade utanför teatern och väntade någon minut med att stänga av motorn, hon ville inte lämna den nu varma bilen för den dragiga teatersalen. Medan hon satt där med vantarna mot fläkten fick hon syn på två figurer som rörde sig till höger i hennes synfält. Hon kisade i mörkret och fick syn på Lars, hållandes en flicka i handen. Hennes första reaktion var att bli förbannad (kunde han hitta en ny tjej på några dagar?!) men så tittade hon lite noggrannare. Det var något som inte stämde, flickan gick så konstigt och Lars höll henne inte handen, han stöttade henne. Paret kom under en gatlyktas sken och Leah höll på att drunkna i dåligt samvete. Flickan som Lars var ute och gick med var gravt handikappad, och med hennes fina linjer och ljusbruna hår måste det vara… Lars syster. Något dovt och obehagligt slog Leah i magen när hon såg att hon hade en viss bekant, randig halsduk på sig. Hon stängde av motorn, kröp ihop och hoppades att han inte skulle se henne när någon knackade på rutan. Hon suckade, öppnade dörren och gick för att möta sitt dåliga samvete. Lars stod utanför med ett konstigt uttryck i ansiktet. Flickan i hans armar måste vara ett par år yngre än honom och hennes ögon avslöjade att hon var i någon helt annan värld. Leah mötte Lars blick och hoppades att han kunde läsa vad hon ville få fram
”Hej” sa han, precis som någon vecka tidigare, då hon skrikit honom i ansiktet.
”Hej” svarade hon och började förklara men avbröts av Lars finger på hennes läppar.
”Jag vet. Jag förstår. Det måste verkligen ha sett fel ut. Men jag blev så tagen på sängen när halsduken inte var din, och med tanke på vad som hände med din syster ville jag inte att du skulle tro att jag inte kände min tillräckligt bra ens för att veta hur hennes halsduk ser ut”. Han såg så sorgsen ut att hon bara ville krama om honom, men vågade inte. Men så log han.
”Men jag vill att du ska träffa min syster, Klara. Klara, det här är Leah” han böjde sig till sin lillasysters nivå och pekade på Leah när han sa hennes namn. Klara tittade upp, log lite och pekade sedan storögd mot himlen. Lars och Leah tittade upp bara för att se stora flingor singla ner mot marken.
”Det verkar som att morgondagens snö är lite tidig” log Leah i brist på annat att säga. Lars log tillbaka men fick sedan ett lätt förvirrat uttryck i ansiktet.
”Säger folk verkligen att jag ’dragit över varje tjej i stan’?” frågade han oroligt. Leah bet sig i läppen och visste inte riktigt vad hon skulle säga. Lars höjde på ögonbrynen.
”Okej, det där sa tillräckligt. Aj” men Leah såg skuggan av hans sneda leende och grep tillfället.
”Antagligen för att en så kille med så mycket charm som du måste väcka avundsjuka” sa hon och oskyldigt och han log, ett riktigt, brett leende den här gången. Klara började dra Lars i armen och hela hennes kroppsspråk sa ”Det är kallt. Kan du prata med den här bruden någon annan gång så jag kan få gå hem?”. Det var fortfarande en kvart kvar tills teatern skulle börja och Leah erbjöd att skjutsa hem Klara när hon ändå hade en bil. Lars satte sig i baksätet bredvid Klara och Leah hoppade in i förarsätet. Lars och Klara bodde i ett litet radhus av tegel och det lyste inbjudande från fönstren. Klara började hoppa upp och ner i sätet när hon såg vart de var på väg och log stort. Lars såg ömt på henne. Leah såg ömt på Lars. Han följde sin syster in och Leah såg skymten av en kvinna i en stor, stickad kofta som måste vara Lars mamma, innan dörren stängdes och Lars hoppade in i bilen igen, den här gången bredvid henne i framsätet. De log mot varandra.
”Så…” började Lars.
”Sams?” fortsatte Leah. Lars sträckte fram handen och Leah tog den, men istället för att bara skaka hennes hand drog han henne till sig och pussade henne på kinden. Leah rodnade lätt och bestämde att det var dags att åka tillbaka till teatern. Generalrepetitionen gick fint, ett par enkla små fel från en av skådespelarna bara, och efteråt log Per stort mot dem alla och förklarade att morgondagen skulle bli en succé, samt påminde dem om tiderna och hotade med att alla som kom försent skulle få spela nakna. När Leah stegade ut i kylan viskade någon bakom henne:
”Jag tror att jag ska försena dig imorgon” och hon skrattade högt. Hon snurrade runt och slog armarna runt hans hals, omedveten om alla runt dem. Snön hade bildat ett tunt lager redan så hon borstade rent bilens rutor och erbjöd sedan Lars skjuts hem (igen). De pratade och skrattade hela vägen hem och satt sedan en bra stund utanför Lars hus innan han sa att han måste gå in. De såg på varandra, sa hejdå och sedan körde Leah hem med ett leende på läpparna.
